|
Lufthot
och historia
Luftvärnets
befälsutbildningsförbund - till vardags Luftvärnsförbundet - verkar
för ett starkt och effektivt Svenskt luftvärn och är en del av den
frivilliga försvarsorganisationen Svenska
Försvarsutbildningsförbundet / Försvarsutbildarna.
Här kan du hämta:
Det första lufthotet
Under det glada 1920-talet ansåg
många i Sverige och övriga Europa att krigens tid nu äntligen var
förbi. Resultatet av världskrigets (det första) ansträngningar och
oerhörda förluster var ju ändå att den "goda sidan" vunnit
och att de traditionella hoten försvunnit. Tyskland var slaget,
ålagt ett mycket stort krigsskadestånd till segrarmakterna och
förbjudet att upprusta, samtidigt som Ryssland hade upplöst i
inbördeskrig och revolutionärt kaos. Dessutom ansåg många att handel
och andra ekonomiska band mellan nationerna gjorde krig omöjligt.
Nationernas Förbund skulle också garantera att alla framtida
mellanstatliga konflikter fick en fredlig lösning. I denna, för
eftervärlden mycket naiva, anda fattade Sveriges Riksdag år 1925 det
ödesdigra beslutet att nedrusta kraftigt.
Under och efter det första
världskriget skedde också en mycket snabb teknisk utveckling av
flyget. Detta ledde också till att flera länder skaffade sig flygvapen
med allt större räckvidd och möjlighet att medföra allt tyngre
vapenlast. Flygstridskrafterna gav nya möjligheter att snabbt,
överraskande och på mycket stort djup bekämpa militära förband
liksom städer och annan vital infrastruktur. I Tyskland hade dessutom
en ny aggressiv regim under Hitler etablerats och börjat upprusta i
strid med fredsavtalet efter det första världskriget.
Åter till denna sidas topp
Det första Svenska luftvärnet
Något reellt skydd mot detta nya hot
från luften existerade inte i Sverige. Inom artilleriet fanns endast
några enstaka primitiva luftvärnspjäser och det nybildade flygvapnet
var mycket litet. Sveriges luftförsvar kunde därmed inte förväntas
att ens skydda huvudstaden eller andra städer mot flygbombning.
Statsmakternas ovilja och oförmåga att värna Sveriges befolkning och
territorium mot lufthotet gjorde att luftvärnsföreningar
bildades på medborgarnas eget initiativ i flera städer. Dessa
föreningar samlade in pengar för anskaffning av materiel, utbildade
frivilliga i luftvärnstjänst och propagerade för behovet av mer
luftvärn.
Åter till denna sidas topp
Stockholms luftvärnsförening
1926-1995
Redan 1919 anskaffades genom medverkan
av Föreningen för Stockholms fasta försvar ett antal fasta
luftvärnskanoner. Detta var ursprunget till den luftvärnets
frivilligverksamhet som sedan dess pågått i Stockholm. 1925 började
den frivilliga utbildningen och ett år senare - 13 december 1926
bildades Stockholms Luftvärnsförening. Vid det första
arbetsårets slut hade föreningen 74 medlemmar varav 43 aktiva.
Verksamheten leddes av kaptenerna Carl Lovén och Ragnar Sjöberg. En av
de första kursdeltagarna var kamrer Gösta Weding, föreningens
kassaförvaltare i närmare 50 år. Övlt Nils Torpare kom med i
rörelsen 1928, var chefsinstruktör under lång tid och
föreningssekreterare 1959--1993. Ernst Wahlund avtackades vid
förbundsstämman 2001 efter 60 års ideellt arbete med ekonomin.
Kn Carl Lovén med Lv-föreningsmedlemmar
Målet för föreningens verksamhet
under det första decenniet var att utbilda all luftvärnspersonal -
sålunda inte bara befäl. Det var därför naturligt att utbildningen
av ungdom tidigt fick stor omfattning. Under 1930-talet deltog
föreningen med personal och materiel i flera luftförsvarsövningar och
materieldemonstrationer. Medlems och kursdeltagarantalet växte. Under
verksamhetsåret 1937-38 noterades en avsevärd ökning av
medlemsantalet. De aktiva ökade från 434 till 621 och de stödjande
från 683 till 1421. Nästa år hade föreningen 4600 medlemmar och
utbildningsverksamheten var mycket intensiv.
[Carl Herlitz 1980: "Luftvärnets
Historia", avsnitt ur kapitlet "Luftvärnet och den frivilliga
befälsutbildningen"]
Åter till denna sidas topp
Det andra världskriget
Det andra världskrigets utbrott
tvingade till slut statsmakterna att vakna ur sin törnrosasömn och
börja upprusta krigsmakten. Statsministern försökte lugna folket
genom att påstå att "vår beredskap är god". I
verkligheten var det militära försvarets beredskap och kapacitet katastrofalt
dålig. Lufthotet var nu högst påtagligt, även för de mest
inskränkta beslutsfattarna, och statsmakterna började ta över
huvudansvaret för Sveriges luftvärn från de ideella föreningarna.
När Stockholms luftvärn organiserades
i september 1939 var bristen på aktivt befäl och reservbefäl stor.
Men tack vare det frivilligt utbildade befälet och annan personal så
kunde luftvärnsförbanden ändå bringas att fungera. År 1942 blev
luftvärnet eget truppslag inom armén och under hela det andra
världskriget tjänstgjorde sedan föreningsmedlemmar i viktiga
befattningar inom de krigsorganiserade luftvärnsförbanden.
Åter till denna sidas topp
A 401, Lv 10 och Lv 3
Här ovanför kan du hämta en
lägeskarta över Stockholms luftvärns gruppering 1944. - Blå punkt
på den färgade kartan kartan betyder 7,5 cm pjäsbatteri. - Gul punkt
betyder en tropp om två pjäser 40 mm modell 36, en halv gul punkt
betyder 20 mm lvakan eller ksp (ett streck). - Röd punkt betecknar i
allmänhet lyssnarapparat och strålkastare. I bland saknades dock
lyssnarapparat och då fick strålkastaren invisning från en
närliggande lyssnarapparat med parallaxkorrigering.
Detta krigsförband A 401 som 1944
bytte namn till Lv 10 räknade som mest närmare 8000 man. Vid Käppala
på Lidingö finns ett monument från beredskapsåren i form av ett
k-märkt 7,5 cm luftvärnskanonbatteri med alla värn intakta för
såväl pjäser som kulsprutor, strålkastare och eldledning. Stockholms
luftvärnsförening bidrog till monumentets iordningställande och
deltog vid invigningen den 3 maj 1994.
Även i luftvärnsställningen på
Tivoliberget i Bergshamra finns en minnestavla från beredskapstiden.
För den som vill veta mer om Stockholms luftvärns historia
rekommenderas varmt ett besök vid luftvärnsmuseet
på f.d. Stockholms/Roslagens Luftvärnsregemente Lv
3 i Norrtälje.
Åter till denna sidas topp
Det kalla kriget
Upprustningen av försvaret till en
rimlig nivå för Sveriges behov som påbörjades 1939 var egentligen
inte färdig förrän mot slutet av 1940-talet. Något som dock kom väl
till pass eftersom ett nytt "kallt krig" snart kom att börja
utspelas mellan supermakterna Sovjet och USA med försvarsallianserna
Warszawapakten respektive NATO. Sveriges officiella hållning var "alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i krig".
Erfarenheterna från det andra världskriget och den allt hotfullare
omvärldsutvecklingen gjorde att Sverige vidmakthöll ett relativt
starkt försvar för att göra neutraliteten trovärdig och avskräcka
från angrepp inom ramen för den s k marginaldoktrinen.
Statsmakternas övertagande av
huvudansvaret för Sveriges luftvärn gjorde att
luftvärnsföreningarnas verksamhet under det kalla kriget istället kom
att inriktas mot frivillig befälsutbildning till luftvärnets
krigsförband. Stockholms luftvärnsförening arrangerade kurser i
samarbete med Lv
3 och vid Väddö skjutfält byggdes kursgården "Lvbyn".
Hit kan kursdeltagarna ta med familjen för att kombinera sin frivilliga
befälsutbildning med semester i skärgården.
Lvbyn, skiss från 1992
Luftvärnets
Befälsutbildningsförbund 1995-
Stockholms luftvärnsförening hade
sedan kriget "förbundsstatus" och 1995 togs steget fullt ut
genom en omorganisation till Luftvärnets befälsutbildningsförbund,
LvBUF.
Förbundet är enligt stadgarna en
"sammanslutning av luftvärnsföreningar med ingående
ungdomsavdelningar, övriga föreningar med anknytning till förbundets
verksamhet samt direktanslutna medlemmar". I dag är i
praktiken de flesta medlemmarna direktanslutna, förutom de som valt att
tillhöra den år 1947 bildade Skytteklubben, Roslagens
Hemvärnsförening eller ungdomsavdelningen, ULv (se länkar i
marginalen till vänster). Förbundets medlemmar
deltar i Försvarsutbildarnas centrala kurser, och dessutom organiserar
vi egna kurser, studiebesök och annan försvarsinformation, främst i
Stockholmsområdet.
Åter till denna sidas topp
Dagens luftvärn och lufthot Behovet
av att modernisera Sveriges luftvärn är mycket stort kopplat till
omvärldsutvecklingen och att flera av våra nuvarande system snart
faller för åldersstrecket.
En tydlig trend i lufthotets
uveckling är ett ökat inslag av missiler med mycket lång räckvidd och
hög precision. Kryssningsrobotar och ballistiska missiler, som tidigare
räknades som "supermaktsvapen" för de högsta konfliktnivåerna, är på
väg att bli mängdvapen för många gamla och nya aktörer. För motsvarande
kostnad som 1-2 stridsflygplan eller ca 4 attackhelikoptrar kan man
idag istället köpa "hyllvara" i form av ca 40 kryssningsrobotar, eller
ca 30 UCAV (Unmanned Combat Air Vehicles) alternativt ca 15 taktiska
ballistiska missiler. Samtidigt som de mer traditionella attackvapen
som fälls från flygplan fått ökad räckvidd och starkt förbättrad
precision.
Således har presumtiva fiender fått ökade möjligheter
att sätta press på Sverige. Utan att en enda fientlig soldat behöver
beträda svensk mark kan oerhört omfattande och förödande verkan - eller
"bara" hot - åstadkommas med långräckviddiga precisionsvapen. Även med
konventionella stridsdelar utan massförstörelsevapen. Ett obalanserat
eller svagt luftförsvar "inbjuder" ju dessutom till sådana
påtryckningar.
En väl
avvägd kombination av jaktflyg och luftvärn krävs för att få ett
luftförsvar i balans. Där jaktflyget främst bidrar med sin långa
räckvidd och höga operativa rörlighet, samtidigt som dess nackdelar
främst är den begränsade uthålligheten i luften och kravet på
infrastruktur i form av lämpligt placerade flygbaser. Luftvärnets
största svaghet är dess långa omgrupperingstider och att huvuddelen av
våra nuvarande system har kort, eller mycket kort, räckvidd.
Luftvärnets
traditionellt viktigaste bidrag till luftförsvaret är dess goda
uthållighet, vilken kan nyttjas för att under lång tid skydda viktiga
objekt. Luftvärnets betydelse ökar dock markant när lufthotet
innehåller ett stort inslag av långräckviddiga precisionsvapen. När
ballistiska missiler och kryssningsrobotar väl är avfyrade, så kan de i
princip endast bekämpas av luftvärnssystem. När luftvärnsrobotsystem 98
(IRIS-T SLS) är infört så får vi för första gången en reell kapacitet
att bekämpa kryssningsrobotar över land, men dess prestanda räcker inte
på långa vägar mot ballistiska missiler.
Patriot
Regeringen
har den 2 augusti 2018 beslutat om anskaffning av luftvärnssystemet
"Patriot" från USA. Försvarets Materielverk, FMV, får nu i uppdrag att
genomföra köpet som i stort omfattar fyra eldenheter för leverans
senast 2021. Anskaffningen sker i linje med försvarsbeslutet, som bl a
säger att Försvarsmakten senast 2020 ska ha påbörjat införandet av ett
nytt luftvärnssystem med medellång räckvidd.
Förmågan
att bekämpa ballistiska missiler är huvudanledningen till valet
av "Patriot" - vilket sedan länge är ett av få system som är fullt
operativt, och använt i strid mot sådana mål vid många tillfällen.
"Patriots" räckvidd beror av vilken robottyp som väljs (och
naturligtvis måltyp med tillhörande rörelsetillstånd och terrängen),
men brukar uppges till ca 100-150 km mot aerodynamiska (flygande) mål
på höjder mellan 50 och 24 000 meter när dessa bekämpas med robotar av
typ "PAC-2", som innehåller en tämligen stor zonrörsutlöst spräng- och
splitterstridsdel.
Mot ballistiska missiler finns en särskilt
framtagen robot "PAC-3" som verkar genom kinetisk energi när den
frontalkrockar med målet och endast bär en mindre sprängladdning,
främst för självdestruktion vid bomskott. Polackerna, som också
anskaffar "Patriot", planerar att kunna skjuta en mellanvariant i form
av roboten "Stunner", från Israels "David´s Sling", i sina system.
Till
"Patriots" nackdelar brukar räknas att eldledningsradarn endast kan
belysa i en 120 graders sektor och måste följa målet under hela
skjutförloppet, vilket kan vara svårt på grund av terrängen. Systemet
är också tungt, tar relativt lång tid att gruppera och är mycket dyrt.
Påståendet att systemet är "gammalt" är dock inte seriöst. En
jämförelse är att bilmodellen VW "Golf" funnits ungefär lika länge, men
också på motsvarande vis har helt andra och bättre prestanda i dag än
när den först lanserades.
Som alla system med lång räckvidd
krävs anslutning till ett omfattande nätverk av sensorer för att kunna
upptäcka mål ute på stora avstånd och få tillräcklig förvarningstid.
Endast luftvärnsförbandets egna sensorer i anslutning till
avfyringsplatsen är ofta otillräckliga p g a terränghinder eller
jordrundningen. Om vi antar att luftvärnsroboten går mot en rakt
inkommande hotmissil med samma hastighet som den själv, så krävs ju att
avfyring sker senast på dubbla avståndet som det till den önskade
träffen ("räckvidden"), och då måste målföljning ha etablerats tidigare.
"Patriots"
största fördelar, utöver att reellt och i dag kunna bekämpa ballistiska
missiler, är att vi genom denna stora affär knyter oss närmare det
mäktiga USA som strategisk partner, och samtidigt får chans att bygga
upp vår egen kompetens att verka med modernt och kvalificerat luftvärn
mot de svåraste hoten. Något som kan vara avgörande för möjligheten att
snabbt få förstärkningar till Sverige om det skulle bli nödvändigt.
Här kan du hämta:
Åter till denna sidas topp
Ordförande och sekreterare i
Lv-föreningen/förbundet
Ordförande
- 1926-1927 Brandchef A. Svinhufvud
- 1927-1933 Direktör Erik Hjort
- 1933-1938 Överståthållare Torsten
Nothin
- 1938-1943 Friherre Carl
Reuterskiöld
- 1943-1952 Direktör Carl Albert
Andersson
- 1952-1960 Advokat Wilhelm Moberg
- 1960-1966 Underståthållare Erik
Ros
- 1966-1973 Polismästare Nils Lüning
- 1973-1975 Överste 1. Sven Hådell
- 1975-1978 Överste 1. Carl Herlitz
- 1978-1994 Överste Elis Sundin
- 1994-1995 Överstelöjtnant Gunnar
Jansson
- 1995-1999 Överste 1. Leif
Gunnerhell
- 2000-2007 Olle Madebrink
- 2007-2012 Jan Hammarberg
- 2012-2022 Per-Olov Lisén
- 2022-2024 Överstelöjtnant Johan Huovinen
- 2024- Överstelöjtnant Johan Jönsson
Sekreterare
- 1926-1927 Kapten Ragnar Sjöberg
- 1927-1928 Major Ragnar Sjöberg
(=ovan)
- 1928-1934 Kapten G. Ekwall
- 1934-1941 Kapten I. Dahllöf
- 1941-1943 Direktör Carl Albert
Andersson
- 1943-1946 Kapten Hans Cederholm
- 1946-1949 Byrådirektör Hans
Cederholm (=ovan)
- 1949-1952 Advokat Wilhelm Moberg
- 1952-1959 Industritjänsteman Ivar
Almberg
- 1959-1964 Kapten Nils Torpare
- 1964-1973 Major Nils Torpare (=ovan)
- 1973-1993 Överstelöjtnant Nils
Torpare (=ovan)
- 1993-2003 Överstelöjtnant Raymond
Grönberg
- 2003-2011 Major Georg Ekeström
- 2011- Överstelöjtnant Michael
Reberg
Åter till denna sidas topp
|
